Flygvapnets speciella SMI-gren med hittills obruten internationell framgångsrad är flygfemkampen PAIM. En som var med vid den grenens introduktion var nuvarande Maj Sven Lampell som idrotten till fromma rekommenderar skrivbordsstädning för subalterner och - coctails för generaler!!

Vi var några stycken i flygvapnet, som på 40-talet sysslade med modern femkamp. På våren 1948 började rykten cirkulera, att man nere på kontinenten börjat tävla i en ny form av femkamp, som var snarlik den moderna, men speciellt anpassad för flygande personal. Det talades t.o.m. om, att det vid tillfälle skulle skickas en "observatör" ur flygvapnet för att närmare ta reda på vad det rörde sig om. Alltsammans lät mycket "kul" och intressant. Efter någon tid dog emellertid talet om "flygfemkampen" bort, alla fick annat att göra och hela projektet föreföll ha sjunkit i glömskans djup.
På våren 1953 omplacerades jag efter avslutad stabskurs till flygstaben. Jag fick, liksom alla andra då och alltjämt, p.g.a. personalbrist ett flertal befattningar. Bl. A. Blev jag vapnets idrottsofficer. Just den befattningen hade p.g.a. min företrädares sjukdom varit mer eller mindre vakant i nära två år. Den löpande tjänsten hade måst hjälpligt hållas provisoriskt igång av än den ena eller den andre. Följaktningen blev min första åtgärd att bringa ordning i och rensa ut kilovis med gamla papper. Under detta föga inspirerande arbete skymtade plötsligt i en pärm uppslaget "Femkamp". Det torde ej vara felaktigt att påstå att" det var så det började".
Det visade sig vara ryktet om "flygfemkampen" från 1948, som nu konkretiserades. Uppslaget innehöll två papper, inbjudan till internationell flygfemkamstävling i Frankrike 1948 och 1949. Jag läste interesserat. Det var ej uppmuntrande. Skjutningen var bra, samma som i modern femkamp. Simningen också bra, 100 meter hindersimning. Men fäktningen var med florett! En annan gren omfattade någon slags "bollskola" med basketboll, och löpningen motsvarades av en visserligen hård men regelmässigt mång- och otydlig "flyktfälttävlan". Men ändå, mitt intryck var att det var värt att undersöka närmare. Saker och ting kunde ju ha ändrats under de fem år som förflutit.
Av avgående handlingar fanns endast ett avböjande svar 1948. Därefter tystnad.
Jag började forskningarna inom flygstaben. Det visade sig mycket riktigt att ett deltagande varit påtänkt 1948, men att man då ej ansett det möjligt att sätta upp ett representativt lag. Laget skulle då som nu bestå av fyra man och en reserv. Samma sak upprepades 1949. Men vad hade hänt därefter? Svaret på denna fråga kunde icke erhållas på flygstaben. Jag gick vidare till SMI, där jag såsom FV idrottsofficer var självskriven styrelsemedlem.
Där återfanns resterande inbjudningar t.o.m. år 1953. De hade aldrig vidarebefodrats till FV, enär man uder hand meddelats att FV ej avsåg att deltaga i dessa tävlingar. Ett närmare studium av handlingarna medförde en ljusning. Florettfäktningen visade sig vara utbytt mot värjdito med elektrisk bedömning. Dessutom kom jag över en fransk flygtidskrift från 1948, flygfemkampens premiärår, i vilken en av upphovsmännen närmare redogjorde för den flygfysiologiska och psykiska bakgrunden till de i femkampen ingående grenarna. Jag fick plötsligt en känsla av att ha upptäckt någonting, som var värt att satsa på.
Nästa steg blev att mera så att säga passant nämna frågan för min avdelningschef. Denne erinrade sig dunkelt, att någon slags flygfemkamp varit på tal tidigare, men han trodde knappast att det skulle leda någon vart att blåsa liv i det ärendet på nytt. Det fanns varken tid eller pengar. Men, menade han, under förutsättning att mina andra arbetsuppgifter inte blev lidande därav, så kunde det ju aldrig skada att syna problemet lite närmare i sömmarna. Man kunde ju aldrig veta, en vacker dag kunde det ju finnas anledning att veta lite mer om hela saken. Han anade inte, och inte jag heller för den dela, hur snart han skulle bli sannspådd.
Så fort jag hade tillfälle fortsatte jag mina efter forskningar. Jag skrev till den belgiske majoren Mollet, som var ledare för flygfemkampen inom CISM, och fick tävlingsregler, träningstips, tävlingsresultat från föregående tävlingar och - en inbjudan att deltaga i, alternativt komma och studera, de belgiska flygvapenmästerskapen våren 1954. Jag råöversatte regler, tips och flygfemkampens "filosofi". Återstod så för det första att introducera flygfemkampen i vapnet och få den officiellt upptagen såsom idrott för flygande personal, föe det andra att övertyga höga vederbörande om lämpligheten av deltagande i internationella tävlingar.
Jag gjorde ett förslag till skrivelse till flottiljerna med "filosofi", regler och tips såsom digra bilagor. Det hela lades upp som försöksverksamhet med infordrande av yttrande m. fl. Obligatoriska käpphästar. Allt hölls tills vidare begravt i skrivbordslådan. Tiden var ännu ej mogen.

Det vägande skälet för vårt avslag på inbjudan år 1948 hade varit att det ej gick att sätta upp ett representativt lag.
Detta skäl måste kullkastas, innan frågan om internationellt deltagande hösten 1954 kunde tagas upp på nytt. För 1953 var det redan för sent. Vad hade vi för folk att ta till nu sommaren och hösten 1953 ? Av de "gamla" femkamparna sedan 40-talet fanns bara jag och kaptenen af Uhr i Uppsala kvar. Vi hade visserligen "lagt upp" bägge två, men var ej äldre än att en "come back" torde vara möjlig. Dessutom hade löjtnanten P.O. Nilsson tillkommit som en mycket framstående modern femkampare. Men en fjärde man måste fram. Den femte mannen, reserven, räknade jag alltid med att kunna ordna senare bland yngre och lovande förmågor. När jag rannsakade hjärta och njurar för att finna den fjärde mannen kom jag att tänka på en ung kadett som jag 1951-1952 hade haft på min division på F 8 i Barkaby. Han hade enligt min uppfattning enorma förutsättningar. Han var en god skytt, elitlöpare och god handbollspelare. Det sistnämnda gällde även de tre förut nämnda vilket var viktigt med tanke på basketbollgrenen i flygfemkampen. Kadetten ifråga hade förutom rent kroppsliga förutsättningar även psykiska. Han var, och är, en friskus av renaste vatten. En sådan där grabb som aldrig ger upp, och som blir allt gladare i takt med att motigheterna hopas. Kadettens namn var Nils Benker. Han var då, 1953, fänrik vid F 16, numera provflygare vid SAS. Samtliga dessa orienterades brevledes. Positiva svar anlände omgående. För att närmare klargöra situationen för Benker beslöts dessutom att han och jag skulle träffas personligen i Stockholm i samband med SMI årsmöte hösten 1953. Innan vi skildes sade jag med eftertryck : "Du har väl klart för Dig, vad det innebär att på en tid av sju-åtta månader bli av toppklass i två sådana grenar som fäktning och simning?" " Var det till Italien vi skulle?" sade Benker. Det stod klart att det skulle bli möjligt att få ihop ett bra lag.
Efter årsmötet åts middag på Karlbergs slott. Jag kom att tala med major Arne Thorburn, som då var ordförande i CISM. I denna egenskap hade han bevistat de flesta mästerskapstävligarna i olika grenar runt om i Europa, bl. A. I flygfemkamp. Han frågade mig om det inte var dags att flygvapnet omprövade sin inställning till flygfemkampen. Upprepade gånger hade representanter för övriga flygvapen uttryckt saknad över det uteblivna svenska deltagandet. Jag redogjorde i korthet för läget och planerna för den närmaste framtiden. Major Thorburn såg knipslug ut, klappade mig på axeln och sade: " Det är bra. Hoppas du lyckas. Jag ska göra vad jag kan för att ge Dig politiskt stöd". Jag förstod inte riktigt vad han menade då. Förklaringen kom någon månad senare.
Ett annat argument mot deltagande hade varit ekonomin. Det syntes att även studera detta problem närmare, innan frågan på nytt togs upp. Som bekant erhåller SMI årligen ett anslag från vardera av de tre försvarsgrenarna. Dessa pengar disponeras huvudsakligen för kostnader i samband med representation vid de internationella tävlingar. Armén och Marinen hade förmåtts att öka resp. anslag till SMI. Så icke flygvapnet med den motivationen att vi deltog mycket begränsat i internationella tävlingar. Skulle flygvapnet deltaga i internationell flygfemkamp skulle det nominellt betalas av SMI men flygvapnet måste dessförinnan förmås att öka sitt anslag. Utsikterna härför syntes små.
SMI inställning till att betala kalaset utan att anslaget erhöll tillskott var klart negativt. När kostnaderna för de olika tävlingarna granskades framstod emellertid omedelbart att huvuddelen låg på transportkontot. Tanken väcktes då att om flygvapenchefen kunde medge att en del av transportflygets övningflygningar kunde förläggas så att de samtidigt kunde transportera de militära tävlandena, så skulle SMI kunna nöja sig med det lilla anslaget, och ändå ekonomiskt ro flygfemkampen i hamn. Denna linje vann oreserverat stöd av SMI, och riktlinjer för den ökade flygtransportverksamheten i samband med SMI idrottsresor utomlands skisserades och lades till de övriga handlingarna i väntan på det psykologiska ögonblicket. Samarbetet enligt ovannämnd modell kom till stånd snabbt och blev till god nytta för vår militära idrottsprestation i internationella tävlingar.
Ärendet föreföll därmed vara förberett så långt det gick. Nu gällde det att varsamt få upp det på dagordningen igen. En dag i december 1953 kallade plötsligt avdelningschefen. När jag kom in sade han med ett sarkastiskt leende : " Stabschefen var på coctailparty i går. Han plågades av ett antal flygattachéer, som ville veta, varför Sverige ej deltog i flygfemkampen. Nu ville stabschefen veta vad flygfemkamp är för något, varför vi ej har varit med, och vad vi har för möjligheter att vara med i fortsättningen". Stabschef var då generalen Gustav Adolf Westring. Jag har aldrig lyckats få det bekräftat, att det verkligen förhöll sig så, men ingenting kan rubba min övertygelse att det nu var major Thorburns "politiska hjälp", som plötsligt hade satt in. Nåväl. Inom 30 sekunder låg en diger lunta på avdelningschefens bord. Sannolikt en av de snabbaste utredningar som gjorts inom försvarsmakten. Snöbollen hade äntligen börjat rulla.

Nu gick händelserna snabbt. Avdelningschefen gjorde en del justeringar. Inom en vecka var ärendet föredraget för stabschefen. Han var helt positiv, men hade givetvis en del "enkla" frågor. Bl. A. Den här : " Om vi nu blir med, så måste vi förr eller senare ordna tävlingen här hemma. Kan vi det? Hur mycket folk går åt? Hur mycket kommer det att inkräkta på ordinarie tjänst? Vilken flottilj skall ordna tävlingen? Hur mycket kommer det att kosta?
Inom ytterligare någon vecka hade även CFV (chefen för flygvapnet) godkänt planerna. Han ville dock ej binda sig för ett internationellt deltagande på detta tidiga stadium. Först ville han se resultat. Anvisningarna utsändes snabbt till förbanden. Strax därpå följde inbjudan till en försökstävling i början av juni på flygkadettskolan i Uppsala. Jag skrev personligen brev till alla gamla femkampare, fäktare och simmare, som överhuvud taget kände till i vapnet med uppmaning att träna. samtliga gymnastiklärare vid vapnets skolor och idrottsofficerarna på flottiljerna uppmanades spana efter talanger. "De sammansvurna" orienterades. "Bra, sade Benker, då är det dags att köra igång på allvar".
Försökstävlingen gick programenligt under överinseende av gymnastikläraren vid F 20, löjtnant Gärtze. Tjugonio tävlande ställde upp. Behjälplig var löjtnanten Hans Erik Hansson från F 5. Han visste inte då, att han så småningom skulle komma att bli tränare för samtliga flygfemkampslag och sålunda vara mannen bakom fem VM-segrar. Efter tävlingen kunde ett lag nomineras och resultaten jämfördes med dem från de internationella tävlingarna. Det visade sig att de uttagnas resultat i samtliga mätbara grenar låg fullt i klass med eller över tidigare segerresultat. Två outsiders hade dykt upp och sprängt den tilltänkta kvartetten. Det voro kaptenen Håkan Swedberg från F 7 och fänriken Ingvar Granström från F 4. Den förnämliga människan och framstående idrottsmannen Swedberg omkom emellertid strax därefter vid ett flyghaveri och Granström måste uteslutas, emedan han ej ännu var omskolad till J 29. Flygningen avsågs ske med J29, och Granströms tjänst medgav icke att han togs bort från F 4 tillräckligt lång tid för att en omskolning skulle medhinnas. Det slutliga laget kom sålunda att bestå av kaptenerna af Uhr och Lampell och löjtnanterna Nilsson och Benker d. v. s. " de sammansvurna" Den sistnämnda kom tvåa på VM-tävlingen. Reserv blev VM-segraren 1959, löjtnant Ove Glemin.
Stabschefen tog hand om ärendet för att föredraga det för CFV. Jag kallades in. Då fanns därinne redan stabschefen och avdelningschefen. CFV gick rakt på sak. Han vände sig till mig och sade: " Vad anser Du om de här? Ska vi skicka ett lag till Italien?" " Ja, general," svarade jag. " Ni får endast åka på villkor att Ni vinner," fortsatte han. "Javisst, general. Något annat har vi inte räknat med," svarade jag. Generalen sköt pappersbunten ifrån sig. "Far i frid", sade han.
Vi voro på väg ut ur rummet, jag sist med pappersbunten under armen. När vi hunnit halvvägs till dörren hejdades jag av ett rop: " Lampell". Jag vände mig om. " Det vore bra om Ni inte kom sist", sade CFV. " Vi vinner, general" svarade jag. General Nordenskiöld log och höjde handen till hälsning. "Far i frid" sade han än en gång.
Och for gjorde vi så småningom efter det en hel del såväl formella som praktiska svårigheter måst övervinnas. Det var första gången och rutinen var obefintlig. I början av september 1954 stod för första gången ett lag ur det svenska flygvapnet på segerpallen efter utkämpad VM-strid i Italien. På den pallen har svenskarna sedan klivit upp fem gånger i rad. Det ståtliga vandringspriset är för alltid i det svenska flygvapnets ägo. Sammanlagt har fjorton officerare och fältflygare kämpat för de svenska färgerna hemma och utomlands. Mest framgångsrik har löjtnant P. P. O. Nilsson varit med fyra grensegrar. Framgångarna har hedrat det svenska flygvapnet.
Inom vapnet har femkampen har femkampen fått en egen organisation direkt under CFV. Flygvapenmästerskap har hållits sedan 1955. Flygfemkampen har officiellt upptagits såsom idrott för den flygande personalen.
Allt detta bevisar vad gott som kan komma av att subalterner städar sina skrivbordslådor och att generaler går på coctailparties. Bådadera borde ske oftare.